Teles

Alla visste att det var nära. Men det spelar ingen roll om man hade en aning, det gör lika ont ändå. Imorrse, den 27 mars klockan 4:48 gick Lennart Gustafsson min kära morfar vidare från oss.

Det enda jag ser framför mig just nu är när du kom med gocen varje eftermiddag när jag kommit hem från skolan, tjabo sprang ut för att få sina godisar som du alltid hade i dörren på bilen. Hur du kliver ur bilen med din keps på och sedan sitter hos oss resten av eftermiddagen för att bara umgås. Det var nu ett par år sedan, då var vi ont anande om hur mycket smärta du skulle få gå igen dina sista månader i livet.

Varje gång jag har kommit hem från Borlänge är det dig jag har åkt till först av alla. För jag vet hur mycket du vill komma ut och även fast du egentligen inte behövde handla så tog vi oss en sväng på maxi och sen åkte vi "hem till fanna" och fikade vilket gör en utflykt fullbordad i dina mått mätt.

En sak som jag aldrig har förstått är hur du alltid har kunnat äta så jävla mycket lingonsylt...haha, varenda gång vi har varit ute har du behövt mer lingon. Nog för att du älskar god mat och aldrig någonsin skulle säga nej till en gustafs-korv men den mängden lingon alltså. :)

Nu har jag sån fruktansvärd ångest inför begravningen. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom den. Det kommer säkerligen att vara hur mycket folk som helst. Du kännde alla, du var engagerad överallt. Fast nu kom jag på en annan sak som kommer vara ännu värre, tänk när dödsannonsen kommer i tidningen. Just nu är jag nog ändå inte medveten om vad som hänt, men då är det försent. då kan inte ens nån galen forskare ta dig tillbaka med hjälp av laser eller nåt. känns töntigt att det skulle vara det definitiva, men det känns som att det skulle kunna vara det.

Nej nu måste jag göra nåt annat. få tankarna bort från det här. det kommer aldrig att gå men det är värt ett försök. Jag har så ont i huvudet nu efter alla tårar att jag itne orkar tänka på det mer.

Vila i frid, jag tänker på dig hela tiden.